Igår kväll var jag ute och gick en sväng. A och barnen skulle åka pulka så gick en annorlunda tur så jag kunde gå förbi och se när de åkte. Men när jag gick så såg jag inte bilen- så anande att barnen hade gett upp då de ju faktiskt blivit ganska mörkt ute o man knappt såg nåt i backen.

 

Så fortsatte och gå och gick rundor i byn istället för att ta Anna stigen som jag brukar. Efter en stund kom jag fram till ett ställe där trotoarren blir mindre och mindre. Skulle precis börja sätta fötterna på vägkanten istället när jag lägger värsta vurpan och slår i mitt knä.

 

Där ligger jag likt bambi på hal is. Reser mig upp raskt- och min första reaktion som alltid är att se mig runtomkring för o se så ingen såg ;) (typiskt mig o bara tänka på hur pinsamt det är). Det gjorde riktigt ont o de va så det svartnade för ögonen. Försökte att gå ett steg men insåg att det gjorde för ont.

 

Så ringde efter A så kom han och barnen och hämtade mig. Precis när jag hade ringt så kände jag att all smärta hade släppt och att det gick att gå som vanligt igen dock, som tur var. Men tog det säkra före det osäkra och avslutade min promenad där.

 

Och idag har jag inga men heller så..en himla tur nu när man äntligen kommit igång igen! Så nu har jag lärt mig att det är bättre att gå Anna stigen- eftersom jag gått där så många dagar nu så vet jag precis vart minsta lilla hala fläck är ;)