usch..mår rätt dåligt idag. Englamordet har berört alla på ett eller annat sätt! Nu är det så att jag för cirka fyra år sedan jobbade på en vägkrog. Och på just den vägkrogen var han en av alla stammisarna. Inte nog med det, han verkade ha fattat tycke för mig. Varje gång han kom skulle kan prata med en, stod jag i disken så kom han alltid in dit o lämnade sin disk istället för att ställa den i en diskvagn ute i serveringen. En gång frågade han mig till o med om jag skulle följa med honom till danmark. Som tur är så gjorde jag ju förstås aldrig det.  Jobbade jag kväll o han hade varit där mitt på dagen så frågade han alltid efter mig.
En riktig sliskpelle va de ändå på något sätt. HAn hade alltid linne på sig, och nästan jämt shorts o träskor. Desstuom hade han stringkallingar på sig ibland. Det var itne så att man gick o spanade in honom, men byxorna satt lite löst o så satt han o putade på rumpan med flit när man va o torkade borden. FY fan. usch vad sjukt. Det här är helt sanslöst! Mår illa bara jag tänker på det! ATT HAN AV ALLA..nää svårt o förstå.

Tänk alla dessa gånger man gick ut ensam i mörkret för att man skulle tömma soporna innan man gick hem innan tolv på kvällen, tänk om man satt där någonstans i sin lastbil o smidde planer?
VET ATT MAN INTE BÖR TÄNKA SÅ. mEN ÄNDÅ SÅ GÖR MAN DET. DET KUNDE LIKA GÄRNA VARIT JAG.

tackar gud för att jag insåg att jag inte klarade av o jobba helger längre pga distansförhållandet jag hade med en dåvarande pojkvän. Hade jag inte varit tillsammans med honom då så hade jag nog aldrig slutat på de jobbet o då hade jag kanske inte levt idag.

nä, nu ska jag sluta spekulera, Jag lever här o nu!  men man hade aldrig kunnat tro att man stått face to face med en mördare.