Som ni kanske förstår så är det något som hänt med Leila. Hon har alltid hängt med och varit den där söta lilla filuren som kanske hittat på lite bus, kanske retat sin storebror lite någon gång ibland. Men allt detta är en baggis jämfört med hur det är nu, treårstrotsen har verkligen fått ett nytt ansikte.

 

Det enda Leila gör numera är typ att panikskrika och gråta och tjuta...såfort hon inte får som hon vill eller såfort inget går som hon vill. Är man och handlar och hon får gå runt själv så slutar det oftast med att hon lägger sig raklång på golvet i affären och gapskriker och tjuter och är så ilsken och stel som en pinne så man knappt får med henne upp.

 

Igår eftermiddag när vi kom hem från dagis lade hon sig utanför våran ytterdörr på plattorna och tjöt och reste sig inte upp förrän jag lyfte upp henne. När vi precis kommit in i huset så började hon att gapa och skrika och tjuta ännu mer- och stod typ panikartat och slog på mig samtidigt som hon tjöt och skrek så hon blev illröd. Jag försökte ta upp henne- me nä, det fick jag såklart inte. Sedan såg jag att hennes sko låg ute på plattorna..då var allt det för att hennes sko låg kvar ute. Herregud säger jag bara- kan man bara inte säga "mamma min sko är därute" istället för att skrika så det tjuter i mammans öron.

 

Sådanhär är hon typ varje eftermiddag nu..massa gap och skrik så det hörs fram till bynn och tillbaka- ibland hörs det nog till och med ända upp till Pajala.

 

Vill ju ha min söta glada lilla Leila tillbaka igen. Älskar henne trots hennes brister- men hon är ju såklart roligare när hon är glad. Befarar att söta Leila surpuppa troget kommer att hänga kvar.Vem vet? kanske ända fram till tonåren- och då kommer något ännu värre istället ;)